Varje gång jag tar upp bloggandet igen så tänker jag, Det här är mitt liv, mina ord och min blogg. Och om ni inte klarar av att ta det som står så är det er huvudvärk.
Men efter några inlägg så kommer gnäll från olika håll. Det känns så fruktansvärt tråkigt! Jag begränsar verkligen det jag skriver i bloggen. Jag skulle egentligen vilja och kunna skriva mycket mer personligt, men jag gör inte det för att slippa allt jävla tjat om vad jag har valt att ta upp.
Men om det är någon som har fått mig att må dåligt eller bra så vill jag gärna dela med mig av det! Vissa verkar tycka att det är helt OK att hänga ut andra i sin statusrad på facebook, men att jag skriver vad jag känner här är tydligen mindre passade. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara så!

Så det är en av anledningarna till varför jag inte har uppdaterat något. Sen så har jag känt mig fruktansvärt seg varje dag efter skolan. Jag har haft funderingar på om jag, som många andra, börjar bli sjuk. Och nu ikväll så känns det faktiskt värre, ni vet när det känns som att man har sandpapper i halsen?! Haha, lite konstig jämförelse, men ni kanske hajar!

Hur som helst, skolan rullar på. Det är faktiskt väldigt kul! Men läraren och klassen är väldigt bra och det gör faktiskt väldigt mycket, men så är det väl alltid. Men missförstå mig inte nu, jag tycker också att själva utbildningen är toppen!
Från att inte ha gått gymnasiet till att studera på högskolevivå kan bli tufft, men jag ska verkligen försöka klara detta! En sak som jag oroar mig för är skrivningarna på 5 timmar. Det ordnar sig nog!

Vissa i min omgivning gör så att mitt självförstroende stärks otroligt mycket. Det är små fina kommentarer som man blir så glad av! Det gör faktiskt väldigt mycket! Sen så finns det ju också några som drar ner mitt självförtroende, jag försöker faktiskt göra mig av med dom! Men ibland så kan det vara någon eller några som man egentligen så gärna vill ha kvar i sitt liv, men som har sårat. Det är ett svårt beslut.

Efter fem dagar i skolbänken så är det skönt med helg. Inte för att jag har gjort något bra eller roligt av den här helgen, men att bara få koppla bort allt. 

Igår morse var en morgon som jag inte visste om jag till slut skulle skratta eller gråta. Först så spillde jag ut ett hav av iste, detta ledde till att jag missade bussen. När jag sen skulle gå ut för att ta bussen en kvart senare så tappar jag mitt nya läppglans som jag köpt dagen innan. PANG, rakt ner i golvet och gick sönder. 170 kr bortkastat. Ja, ordagrant bortkastat! Jag hann iallafall med bussen. Men det var ju en joelbit som körde bussen så det tog ju typ ett år för honom att köra till stan. Jag va så less så att jag faktiskt inte orkade bry mig mer. Inte nog med det så var jag så sjukt nära att bli påkörd när jag skulle gå över gatan. Jag funderade faktiskt på att åka hem och lägga mig i sängen igen och aldrig mer gå upp!

Efter skolan så gick jag och Tove först till pressbyrån för att hon skulle ladda sitt busskort, sen till sko august och sko punkten. Det märktes nog att båda va lite trötta. För många fnissattacker blev det. Jag skulle försöka förklara något, men jag tror inte att hon fick ur mig ett vettigt ord alls faktiskt!

Ikväll är Micke borta och jag är ensam hemma. Det blir så tomt. Skönt en stund men sen blir det lite för ensamt tycker jag!

Jag ska nog ta och dricka lite te tror jag. Jag kan verkligen inte bli sjuk nu! Det går bara inte! I onsdags var jag tvungen att gå kl 14 från skolan, 1 och ½ timme innan vi egentligen slutade. Bara på den korta stunden så märker man att man har kommit efter lite. Även fast det är lätt att ta igen och att vi går igenom flera gånger så märks det ju. Man är lite vilsen i början.

Anledningen till att jag skulle gå lite tidigare var ju för att jag skulle vara på sjukhuset 14.30. Det var mycket blandade känslor. Jag kände ilska och hat för att det är läkarnas fel att min kropp är så här. De har felmedicinerat mig i ungefär 3 och ½ år. Och medicinen gör att det blir så här! Hur glad tror ni att jag blev då? Typ rasande!!! Nu ska jag iallafall testa att kombinera två mediciner i tre månader till och börja med, sen så får vi se.
Jag förstår att det är många frågetecken för många nu och jag är ledsen för det.

Jag pratade med åklagaren för någon månad sen angående rättegången. Det har gått ett år nu och jag har inte ens fått ett datum. Då sa dom efter sommaren, typ september. Men jag har fortfarande inte hört något. Jag trodde faktiskt att dom försökte vara ganska snabba, för man vill ju gärna försöka radera ur sitt ex ur huvudet så fort som möjligt!


Nu måste jag faktiskt gå och göra lite te. Sen ska jag mysa ner mig i soffan med en filt.


Hoppas ni har en bra helg!

Puss